Värmlandsåren

Esaias Tegnér föddes 1782 på Kyrkeruds komministerboställe i By socken utanför Säffle i Värmland. Han var yngst av sex syskon. Hans far var komministern Esaias Tegnér, bondson från Tegnaby i Småland, och hans mor var Sara Maria Seidelia, prostdotter från Kila i Säffle.

När Esaias var två år flyttade familjen till prästgården i Millesvik, längre ut på Värmlandsnäs, till en församling som gav familjen bättre inkomster. Tio år fick familjen där för 1792 dog fadern. Esaias äldre bröder, Lars Gustaf och Elof, var redan framstående studenter i Lund, och frågan var nu vad det skulle bli av Esaias. Detta var det stora bekymret för Sara Maria. Pengar saknades för att skicka honom till gymnasiet i Karlstad. Problemet löstes på så sätt, att en bekant till familjen, kronofogden Jakob Branting i Högvalta, tog sig an den begåvade ynglingen för att göra honom till ”kontorist”.

För sina tio år var Esaias väl skolad, först av familjen och sedan av sina studerade bröder. Detta bevisas med ett brev som tioåringen 1792 skrev till sin bror Elof:

”Tack för brevet af den 15:de Februarii.   Jag måste väl nu berätta hvad jag sen förleden fredag läsit. Fredagen läste jag, om jag ej minns galit 7. Cap. i Cornelius och några sidor i Genvägen.  Lördagen läste jag väl et par Cap. i Cornelius och något litet i Genvägen.  Söndagen läste jag intet.  Måndagen explicerade jag 1 sid: i Locken på La Religion Des Dames.  Om aftonen gjorde jag och Lars en lag …”                

Jakob Branting upptäckte snart att Esaias borde syssla med annat än att skriva siffror på fogdekontoret. Han såg till att Lars Gustaf fick ta med sig sin lillebror till sina informatorsanställningar, först till kapten Löwenhjelm på Malma i Nor och sedan till brukspatron Christoffer Myhrman på Rämen.

Rämen blev nu samlingsplatsen för bröderna som alla tre delade sitt ”hem” mellan mamman och släktingar på Värmlandsnäs och brukspatronens familj på Rämen. Dottern Anna blev också så småningom Esaias hustru.

Åren med bröderna var inga förspillda år för Esaias. Han hade haft full tillgång till välförsedda bibliotek. Han hade utnyttjat dessa väl och var snart mogen för akademiska studier och skrevs in som student i Lund den 4 oktober 1799. Han var då 17 år gammal.

Lundaåren

Om sig själv som ung student skriver han i Sjelfbiografiska anteckningar: ”Vanligtvis studerade jag 18-20 timmar af dygnet. I förströelser vanliga för min ålder, i umgänge och det egentliga glada studentlifvet deltog jag sällan eller aldrig, och ansågs därföre för folkskygg, förläsen och besynnerlig”.

Resultatet av studierna i Lund blev en lysande akademisk karriär. Redan 1806 hade han nått sådana framgångar att han kunde gifta sig med Anna Myhrman från Rämen. Han bildade så familj, ökade på sina akademiska meriter och skapade sig samtidigt en bild av ”den store skalden” genom dikter som Elegi över en broders död – hans bror Lars Gustaf hade hastigt dött -, Det eviga – napoleonkrigen – och Svea – förlusten av Finland – för att nämna några av de första stora dikterna.

Esaias blev under Lundaåren medelpunkten och själen i en umgängeskrets, Härbärget. Många av deltagarna hade litterära intressen, men diskussionerna handlade också om sociala, kyrkliga och politiska frågor. Man hade ingen uttalad politisk tendens, men gruppen uppfattades som liberal och radikal. ”–man kastade boll med idéer och infall som väl kunde förtjänt att bliva allmännare bekanta –” skriver han själv i Sjelfbiografiska anteckningar.

Med sin poesi bröt han nya banor och hans lysande stil framstår även i tal och brev. Om Esaias som föreläsare skriver P G Ahnfeldt i Studentminnen: ”Jag har hört honom föreläsa över Homeros, Pindarus och Thycydide—då var ingen flykt för hög, ingen detalj för obetydlig, ingen anspelning för fin, ingen detalj för obetydlig…allt vad originalet ville ha sagt, det blev då verkligen sagt.”

1811 bildades i Stockholm Götiska förbundet. Efter en viss tvekan blev Esaias medlem och där blev hans diktning påverkad av det fornnordiska. Som professor i grekiska försökte han kombinera de klassiska idealen med de fornnordiska. Dikten Romresan tryckt 1817, vittnar om detta och problematiken följer med honom i arbetet med Frithiofs saga, som var klar för utgivning 1825. Detta diktverk gjorde honom till en bestsellerförfattare och verket översattes till många språk. Särskilt populärt blev verket i Tyskland.

Esaias utsågs till biskop i Växjö 1824 och två år senare flyttade han med sin stora familj från Gråbrödragatan i Lund. En del av huset är bevarat och drivs bland annat av Tegnérstiftelsen som Nordens äldsta författarmuseum.

Biskopsåren

Esaias blev en starkt engagerad biskop i sitt stift. Redan den 11 nov 1827 höll han en predikan i Tegnaby, sin fars hemförsamling:

 ”— då jag efter många hinder ändteligen funnit ett tillfälle att första gången förkunna Evangelium i detta Tempel —Ty I veten alla, att det är mig ett fädernetempel, att det namn jag bär har sitt ursprung från denna församling, att min fader härstammar från dessa trakter — Men på den tiden var ännu landets allmoge landets kärna, all kraft och duglighet utgick för det mesta derifrån —”.

Han verkade för att bygga nya och större kyrkor, så kallade Tegnérlador och han verkade för att förbättra skolväsendet. Som biskop och riksdagsman hade han möjlighet att påverka i skolfrågor. Hans tal vid skolavslutningar och predikningar vittnar om detta intresse. Han invaldes i Uppfostringskommittén, den s.k. snillekommittén, tillsammans med Carl Adolph Agardh, Johan Olof Wallin, Hans Järta, Erik Gustaf Geijer och Jöns Jakob Berzelius.

Esaias fortsatte att dikta, om än i mindre omfattning. Hans hälsa blev också sämre. Perioder av depression förmörkade tillvaron. Redan 1808, när han skrev Resignationen, framträder en mörk sida som bl.a. var orsakad av att ett av hans barn dött. Men han fick också perioder av depression utan sådana yttre händelser. Penningbekymmer, sjuka barn och konflikter inom litterära kretsar gjorde livet tungt.

I den kända dikten Mjältsjukan från 1826, beskriver han hur det kändes när en ”svartalf” gick till angrepp. Hans mentala och fysiska hälsa blev allt sämre och 1846 dog han hemma på biskopsgården Östrabo efter flera slaganfall. Han begravdes i Växjö.