Möt Esaias Tegnér

Tal på vers och tal på prosa, dikter i alla former och versberättelser och brev, brev, brev och predikningar; inget av livets och tidens ämnen var Esaias Tegnér främmande. Skärpan i tanken och kraften i uttrycket kännetecknar de texter Esaias har lämnat efter sig till oss.

”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” sagt av den minst läste och mest citerade.

Värmlandsåren

Esaias Tegnér föddes 13 november 1782 på Kyrkerud komministerboställe i By socken, utanför Säffle i Värmland, yngst av sex syskon. Hans far var komministern Esaias, bondson från Tegnaby i Småland, och hans mor var Sara Maria Seidelia, prostdotter från Kila i Värmland.

När Esaias bara var två år flyttade familjen till prästgården i Millesvik på Värmlandsnäs, till en församling som gav familjen bättre inkomster. Tio år fick familjen där, för 1792 dog Esaias d.ä. Esaias äldre bröder Lars Gustaf och Elof var redan i Lund, och frågan var vad det skulle bli av Esaias. Detta var det stora bekymret för Sara Maria. Att skicka honom till gymnasiet i Karlstad kunde inte komma på fråga, pengar saknades. Men en bekant till familjen, kronofogden Jakob Branting i Högvalta, en bekant till familjen, tog sig an Esaias för att göra honom till ”kontorist”. Året hade nu hunnit bli 1797. Åren med bröderna var inga förspillda år för Esaias. Han hade haft full tillgång till välförsedda bibliotek och han hade utnyttjat dessa väl. Efter två år på Rämen var han mogen för akademiska studier och skrevs in som student i Lund den 4 oktober 1799. Han var 17 år gammal.

Lundaåren

Om sig själv som ung student skriver han i Sjelfbiografiska anteckningar: ”Vanligtvis studerade jag 18-20 timmar af dygnet. I förströelser vanliga för min ålder, i umgänge och det egentliga glada studentlifvet deltog jag sällan eller aldrig, och ansågs därföre för folkskygg, förläsen och besynnerlig”.

Resultatet av studierna i Lund blev en lysande akademisk karriär. Redan 1806 hade han nått sådana framgångar att han kunde gifta sig med Anna Myhrman från Rämen, dotter till brukspatronen. Han bildade familj, ökade på sina akademiska meriter och skapade sig samtidigt en bild av ”den store skalden” genom dikter som Elegi över en broders död – hans bror Lars Gustaf hade hastigt dött -, Det eviga – napoleonkrigen – och Svea – förlusten av Finland – för att nämna några av de första stora dikterna.

Esaias blev under lundaåren medelpunkten och själen i en umgängeskrets, Härbärget. Många av deltagarna hade litterära intressen, men diskussionerna handlade också om sociala, kyrkliga och politiska frågor. Man hade ingen uttalad politisk tendens, men gruppen uppfattades som liberal och radikal. ”–man kastade boll med idéer och infall som väl kunde förtjänt att bliva allmännare bekanta –” skriver han själv i Sjelfbiografiska anteckningar.

Med sin poesi bröt han nya banor och hans lysande stil framstår även i tal och brev. Om Esaias som föreläsare skriver P G Ahnfeldt i Studentminnen: ”Jag har hört honom föreläsa över Homeros, Pindarus och Thycydide—då var ingen flykt för hög, ingen detalj för obetydlig, ingen anspelning för fin, ingen detalj för obetydlig…allt vad originalet ville ha sagt, det blev då verkligen sagt.”

1811 bildades i Stockholm Götiska förbundet. Efter en viss tvekan blev Esaias medlem och där blev hans diktning påverkad av det fornnordiska. Som professor i grekiska försökte han kombinera de klassiska idealen med de fornnordiska. Dikten Romresan tryckt 1817, vittnar om detta och problematiken följer med honom i arbetet med Frithiofs saga, som var klar för utgivning 1825. Detta diktverk gjorde honom till en bestsellerförfattare och verket översattes till många språk. Särskilt populärt blev verket i Tyskland.

Esaias utsågs till biskop i Växjö 1824 och två år senare flyttade han med sin stora familj från Gråbrödragatan i Lund. En del av huset är bevarat och drivs bland annat av Tegnérstiftelsen som Nordens äldsta författarmuseum.

Biskopsåren

Esaias blev en starkt engagerad biskop i sitt stift. Redan den 11 nov 1827 höll han en predikan i Tegnaby, sin fars hemförsamling:

 ”— då jag efter många hinder ändteligen funnit ett tillfälle att första gången förkunna Evangelium i detta Tempel —Ty I veten alla, att det är mig ett fädernetempel, att det namn jag bär har sitt ursprung från denna församling, att min fader härstammar från dessa trakter — Men på den tiden var ännu landets allmoge landets kärna, all kraft och duglighet utgick för det mesta derifrån —”.

Han verkade för att bygga nya och större kyrkor, så kallade tegnérlador och han verkade för att förbättra skolväsendet. Som biskop och riksdagsman hade han möjlighet att påverka i skolfrågor. Hans tal vid skolavslutningar och predikningar vittnar om detta intresse. Han invaldes i Uppfostringskommittén, den s.k. snillekommittén, tillsammans med Carl Adolph Agardh, Johan Olof Wallin,
Hans Järta, Erik Gustaf Geijer och Jöns Jakob Berzelius.

Esaias fortsatte att dikta, om än i mindre omfattning. Hans hälsa blev också sämre. Perioder av depression var återkommande. Redan 1808, när han skrev Resignationen, framträder en mörk sida som var orsakad av att ett av hans barn dött. Penningbekymmer, sjuka barn och konflikter inom litterära kretsar gjorde livet tungt. Så var det omkring 1815. I januari 1816 dog hans bror Elof, boende i Karlstad, en gång hans lärare och mentor och nu samtalspartner om det litterära och upprätthållare av kontakten med släkten på Värmlandsnäs.  Men han fick också perioder av depression utan sådana yttre händelser. I den kända dikten Mjältsjukan från 1826, beskriver han hur det kändes när en ”svartalf” gick till angrepp.

Hans mentala och fysiska hälsa blev allt sämre och 1846 dog han hemma på biskopsgården Östrabo efter flera slaganfall. Han begravdes i Växjö.

Minnen

Redan ett år efter hans död restes en minnessten på Kyrkerud. Den fick texten: ”Här stod hans vagga /i Växjö hans grav/ i sången hans minne”. Tack vare en gästbok, som fanns på platsen, vet vi att hans efterlämnade familj var där 1851; Anna, sönerna Christian (blivande farfar till Torsten Tegnér) och Lars Gustaf, barnbarnet Emma Rappe och guddottern Ida Charpentier och Annas bror Gustaf Myhrman. I Lund restes en staty 1853, den första statyn i Sverige över en som inte var kunglig person. Anna var med där också. Hon dog samma år.

Statyer restes, gator och platser uppkallades efter den populäre nationalskalden. Själv förstod han inte riktigt det stora i det han åstadkommit ”Jag har själv ofta undrat öfver de egentliga orsakerna till denna företeelse (populäriteten)”—–”men en smula liflighet i fantasien, ett energiskt språk—–” kunde han tillstå. Men ”egentligt levde jag blott då jag kvad”. Dessa ord hade nog stått på minnesstenen om han själv fått bestämma.

Hans energiska språk kan vi, nutida läsare, ta del av i de brevsamlingar som utgetts och vi får på detta sätt kunskap, inte bara om honom utan om många stora personligheter, som han flitigt brevväxlade med och om tiden. Breven är i allra högsta grad underhållande tidsdokument.

Men hans iver och vilja att skriva brev visar också en annan sida hos honom – hans omsorg om sina släktingar, sin mor, sina bröder, sin syster, kusiner och, ja alla som han hade kvar i Värmland. Tiden räckte inte till, resorna var långa men breven gav möjligheter till kontakt och den möjligheten använde Esaias sig av. Därför blir historien om hans liv inte bara Lund och Växjö, utan även Värmland. Den sista resan till släkt i Värmland gjorde han så sent som 1841. 

Läs under fliken Kalendarium för mer information.


Total Page Visits: 4135 - Today Page Visits: 1